Två månader på 2 500 meters höjd över havet.
Det blev möjligt för chalmeristerna Martina Nilsson och Laila Olsson.
Tack vare Ulla-Britt Bergkvists stipendium på 50 000 kronor vardera kunde de genomföra sitt examensarbete i Bolivia.
– Att köra ovanför molnen och sen ner igenom dom, och verkligen se hur vegetationen ändrades, toppar som stack upp ovanför molnen, och tänka: där nere nånstans ska vi få sova i natt… det var fascinerande. Jag var helt exalterad och öppnade rutorna för att ta på molnen, säger Martina.
I en stor intervju berättar de om sina erfarenheter, sin personliga historia och sina drömmar om framtiden – och om att vara tjej på Chalmers och i världen.

Laila Olsson kommer från Surahammar i Västmanland. Hon är 29 år och har musik som sitt största intresse. Till husbehov tar hon ibland fram gitarren eller sätter sig vid pianot. Det tydligaste uttrycket för musikintresset är att hon tidigare var med  i Chalmers Sångkör, men Laila lyssnar även enormt mycket på musik, och har även pluggat klassisk sång ett år på Billströmska folkhögskolan på Tjörn. Där övade hon bland annat upp sina färdigheter i solosång.
– Om jag hade lite mer tid skulle jag vilja skriva egen musik, men det har inte funnits utrymme för det. Jag har gjort körarrangemang på redan skriven musik och tycker att det är roligt. Jag frilansar också lite som solist på bröllop och har ibland anlitats som konsertsolist. Musiken ligger mig väldigt nära, berättar Laila.
Har du varit med i några fler musikaliska sammanhang förutom kören?
– Ett tag var jag lite sugen på att gå med i Chalmersspexet, men jag hörde att de tog så frukansvärt mycket tid. Jag kände att jag behövde fokusera.
Matlagning och foto är två andra stora intressen för Laila.
– Fotointresset började med att jag skaffade mig en telefon med hyfsad kamera, men den blev tyvärr stulen i Bolivia. Men tack vare stipendiet kunde jag köpa en ny kamera som min mamma hade med sig när hon hälsade på oss i Cochabamba. Jag kan egentligen inte så mycket om kamerateknik eller fotografering, men tycker att det är väldigt kul, säger hon.
Martina flikar in:
– Du går på känsla och det blir bra.
Lailas fotointresse gjorde att deras examensarbete blev ovanligt väldokumenterat. Den här artikeln är illustrerad med många av hennes bilder från Bolivia. Även Martina bidrar med fotografier.
Hur kommer det sig att du hamnade på Chalmers?
– På högstadiet tänkte jag att jag ville bli civilingenjör, men visste inte riktigt varför. Jag visste inte heller riktigt vad en civilingenjör gör, men hade hört att det var ett bra yrke, berättar Laila.
Men en småtrist praoperiod höll på att ändra planerna:
– Då tänkte jag att det här vill jag absolut inte hålla på med, men då hade jag heller inte insikten att en civilingenjör kan göra en massa olika saker. Det tog många år innan jag kom på det. Först ville jag bli arkitekt, men hade inte tillräckliga betyg. Då funderade jag på hur jag skulle kunna få jobba med arkitekter och kom fram till att det skulle handla om formgivning av hus.
Lailas pappa var snickare och hon fick ofta följa med när han byggde hus. Hon blev fascinerad och road av att se hur de enklaste lekstugor växte fram.
– Det gällde ju utveckling av den byggda miljön! Jag insåg att jag skulle bli civilingenjör på byggsidan, och då blev det Väg- och vattenprogrammet på Chalmers för mig.
Egentligen ligger väl Surahammar närmare Stockholm och KTH…?
– Jag tror att det också handlade om att jag ville flytta så långt hemifrån att jag inte kunde åka hem hur lätt som helst. Jag ville få klara mig själv, stå på egna ben och verkligen bli min egen person. Då kändes Göteborg bättre än Stockholm. Det var ett väldigt medvetet val. Jag hade aldrig en tanke på att flytta till Stockholm, berättar Laila.
Hon kom faktiskt till Göteborg redan innan chalmerstiden för att läsa sociologi på Göteborgs universitet. Första kontakten med Chalmers blev när hon började på Tekniskt basår 2005.
– Det var mycket värdefullt. Tekniskt basår var en väldigt bra förberedelse även för mig som läst natur på gymnasiet. Jag behövde komplettera en del kunskaper och det var nyttigt att repetera annat som kanske fallit i glömska.
– När jag väl hade bosatt mig här kändes det aldrig som nåt alternativ att söka sig till en teknisk högskola nån annanstans än i Göteborg. Det var väldigt givet att det skulle bli Chalmers – inte bara för att jag bodde här, utan också för att det är ett namn och en välrenommerad skola.

Beachvolleyboll Martinas stora intresse
För 28-åriga Martina är det beachvolleyboll som gäller:
– På fritiden är det min första-sjunde prioritet, ler hon.
Men som västkusttjej tycker hon också om att segla. Martina kommer från det lilla samhället Ödeborg, 25 kilometer norr om Uddevalla.
– Jag är uppvuxen med segelbåt, men sen jag började på Chalmers har jag inte haft så mycket tid för det. Jag har sommarjobbat i Göteborg medan båten har legat uppe i Fjällbacka. Med beachvolleybollen är det också turneringar varje helg på sommaren. Men den här sommaren har jag fått segla lite mer, berättar hon.
Martina sätter friluftslivet högt. Hon gillar att vara ute – hon åker skidor, paddlar kajak och mycket annat. Nyligen upptäckte hon också tjusningen med korsstygnsbroderi.
– Det är en skapande ådra som jag inte gett utlopp för innan. Jag tror att jag fått den av min mor som är hobbykonstnär och försöker uttrycka sig på olika sätt. Broderiet är en ny förälskelse för mig. Än så länge har det mest blivit skojiga citat. Det är praktiskt när man behöver presenter som fattig student, berättar Martina.
Litteratur är ett annat av hennes intressen. Martina läser mycket, framför allt när hon är ledig:
– Deckare går alltid ner, gärna av brittiska författare, men jag är verkligen allätare. Jag går upp i det mesta jag läser. Just nu är det ”För hennes eget bästa” av Elizabeth George. Jag har läst de flesta av hennes böcker om kommissarie Lynley.

”Vindens skugga” en favorit
Hon tipsar också om ”Vindens skugga” av Carlos Ruiz Zafón:
– Den fastnade jag verkligen för och har rekommenderat till alla jag träffat, säger Martina.
Laila läser också en del när hon får tid:
– Jag behöver få grotta ner mig. Det funkar inte att bara läsa några sidor innan jag somnar. Då blir jag antingen liggande med boken framåt småtimmarna eller så somnar jag och glömmer bort vad jag läst. Jag vill gärna ge läsintresset tid och plats, säger hon.
På vinterhalvåret läser Martina på spårvagnen till och från Chalmers – på det sättet avverkar hon en bok i veckan under den mörka årstiden.
– Men ibland glömmer jag att stiga av vid rätt hållplats…

Lärare i Färgelanda
Innan Martina började på Chalmers arbetade hon heltid som matte/no-lärare och var bland annat klassföreståndare under en period.
– Jag läste natur på gymnasiet och tyckte jättemycket om matte och fysik. Favoritämnet var idrott, tätt följt av matte och fysik. Då började jag fundera på att bli civilingenjör även om jag inte hade stenkoll på exakt vad det innebär. ”Teknisk problemlösning” lät jättebra, tyckte jag, men visste knappt att det fanns många olika civilingenjörsutbildningar, berättar hon.
Efter gymnasiet tog hon två sabbatsår – och satsade ett som lärare på en högstadieskola i Färgelanda. Det var då hon fastnade för lärarrollen, och allvarligt funderade på att utbilda sig till yrket. Men mamma, som arbetat som lärare i många år, avrådde.
– Jag tyckte det var jättekul att stå och lära ut grejer, men är kanske för rastlös för att stå och lära ut samma saker år ut och år in. Det kanske är jätteroligt att prata om relativa hastigheter de första fem åren, men kanske inte lika kul år femton, säger Martina.
Funderingarna ledde henne tillbaka till ursprungsplanen: att bli civilingenjör.
– Jag tyckte också att det var intressant med husbyggen. Mamma och pappa byggde hus när jag var liten, och det tänker jag fortfarande tillbaka på som en rolig tid, när vi var på plats och fick se hur huset växte fram, berättar Martina.
Valet föll på väg- och vattenbyggnadsprogrammet på Chalmers.
– Att jobba mig inåt landet var aldrig något alternativ för mig. Jag är alldeles för förtjust i havet. Jag ville hålla mig längs västkusten.

En humanistteknolog – en teknisk humanist
I år fick Martina och Laila ta emot det allra sista stipendiet ur chalmeristen Ulla-Britt Bergkvists minnesfond. I sina ansökningsbrev beskriver Martina sig som ”humanistteknolog” och Laila som ”teknisk humanist”. Tjejerna skrattar när jag påpekar detta intressanta faktum, men utvecklar sedan sina tankar:
– Ända sen jag var liten har jag trott att det finns en sanning som kan bevisas. Kan man inte bevisa den går det inte att säga att den är sann. Men nån gång under gymnasiet började jag inse att jag inte enbart var intresserad av de hårda vetenskaperna, utan även mer och mer samhällsvetenskap, berättar Laila.
Sitt första år efter flytten till Göteborg läste hon nästan enbart humanistiska kurser på Göteborgs universitet. Det var bland annat sociologikursen Teknik och samhälle, som tittade på hur teknik, människa och samhälle utvecklas tillsammans. Och pedagogik som vetenskap med fokus på hur man påverkar människor och hur människor påverkas av olika saker. I den kursen fanns inslag av psykologi, samhällsvetenskap och filosofi.
– Till en början förstod jag ingenting och hela min världsbild ställdes på huvudet. Då insåg jag att man kan vända och vrida på saker från en massa olika håll. Allt behöver inte bara vara svart eller vitt, av eller på, det finns grader av sanning. Det förhållningssättet tog jag med mig in på Chalmers, att det inte finns någon entydig bild av saker och ting.
Men det har inte varit lätt att stå upp för den övertygelsen i diskussionerna inne på den naturvetenskapliga högborgen:
– I många fall har det säkert varit bra, men det har också bidragit till att man mest har suttit och bråkat om saker för att jag haft ett annat perspektiv än majoriteten. Motsättningarna har ofta förstärkts av att jag är humanist i grund och botten, men egentligen alltid tänkt att jag är en naturvetenskaplig och matematisk person. I dag tror jag att jag är humanist och framför allt intresserad av människor, och av hur man interagerar. Sen tycker jag det är jättespännande att kunna räkna ut saker också, men det är inte där mitt hjärta klappar som mest, har jag insett, säger Laila.

Vill jobba med och för människor
Martina har också alltid sett sig själv som naturvetare – tills den dag hon hamnade med andra naturvetare på Chalmers. Nu kallar hon sig ”humanistteknolog”.
– Jag insåg ganska tidigt att jag inte riktigt kände mig hemma. Inte så att jag hade valt fel, då hade jag nog slutat för länge sen. Men utbildningen och kurserna hade väldigt stort fokus på tekniken – små element, till exempel, eller att man ska optimera armeringen i nån balk. Jag tyckte det var mycket intressantare att fundera över människorna som faktiskt skulle bo i de hus som balken skulle hålla uppe.
Martina tyckte att fokus låg för lite på människorna som skulle beröras av tekniken. Efter tredje året tog hon två sabbatsår för att tänka igenom vad hon ville med utbildningen.
– Jag kände inte att den var helt klockren, men ändå att den kunde leda till saker som var roliga att jobba med.
Första sabbatsåret studerade Martina geologi på distans och tillbringade mycket tid i beachvolleybollhallen. Andra året satsade hon på att jobba på Skanova, där hon tidigare sommarjobbat, och fortsatte utveckla sig som beachvolleybollspelare.
– Jag åkte runt på olika skolor och höll lektioner i volleyboll i projektet Idrottslyftet.
Efter de två sabbatsåren återvände Martina till Chalmers för att läsa den avslutande masterexamensdelen av sin utbildning. Hon valde programmet Design and Construction Project Management (DCPM). Då föll bitarna på plats.
– Nu blev det ett mycket större fokus på människor och vikten av att tänka över vilka som kommer att beröras av det vi bygger. Då kändes det som att jag hittade hem. Jag vill jobba med och för människor. Om det handlar om att bygga ett hus eller om att göra nånting helt annat är inte det viktiga för mig, säger Martina.
Det låter som om ni båda har brottats med yrkesrollen en hel del, men att ni nu fått ihop de båda världarna?
– Till viss del. Jag kan fortfarande känna att jag hade gjort mig mer rättvisa om jag fullt ut hade känt att jag hamnat på rätt ställe och kunde bidra på ett sätt som lyfter mig och det jag presterar. I stället för att känna att jag är på fel plats, fel ute eller bara fel i största allmänhet, kunde jag vara på ett annat ställe och känna att jag bidrar med det som jag är bra på. Här har det legat mig lite i fatet, säger Laila.
Hon tycker ändå att masterprogrammet utvecklat henne åt ett positivt håll. Laila valde att läsa det numera nedlagda programmet Environmental Measurements and Assessments.
– Jag är inte rädd för var jag ska hamna i framtiden. Jag vet att jag kommer att ha en gedigen utbildning med mig. På nåt sätt tror jag att det är ens personliga egenskaper som kommer att hjälpa en att välja karriärvägar genom livet. Jag kan inte se att det finns nåt dåligt med att vara människo-orienterad och ha en teknisk utbildning, snarare tvärtom.
Du är inte riktigt färdigbrottad ännu?
– Nej, det kommer jag nog inte att vara förrän jag har fått ett jobb och ser hur det är och kan fundera över om det blev bra eller dåligt och som jag hade tänkt. Jag är övertygad om att jag kommer att hamna rätt så småningom, säger Laila.
Martina konstaterar att masterprogrammet var det som fick ihop pusslet för hennes del:
– Helt plötsligt betalade sig mitt intresse för människan. Det märktes också på studieresultaten – mitt snittbetyg har höjts sen jag påbörjade min master. De första tre åren handlade mest om att ta sig igenom, men på mastern kände jag att jag verkligen fick blomma ut, säger hon.

Sitt livs äventyr i Bolivia
Våren 2013 fick Laila och Martina uppleva sitt livs äventyr i Bolivias fjärde största stad, Cochabamba. Staden ligger i centrala Bolivia, 2 500 meter över havet, och har drygt 600 000 invånare. Under mars och april genomförde de båda chalmeristerna sitt examensarbete på plats:
– Vi åkte dit med frågan hur vatten- och sanitetslösningar ser ut, vilka lösningar folk har valt och varför. Vi gick runt och frågade människor om vi fick prata med dom och titta på det dom har. Men det var inte alls självklart att de ville visa oss, berättar Laila.
Tjejerna har intervjuat de boende om vilken typ av vatten- och sanitetssystem de har, hur det är byggt, hur det underhålls. De har också försökt att ta reda på om det har funnits alternativa lösningar, och vilken lösning människorna hade valt om de fått önska fritt.
– Vi har helt enkelt försökt lokalisera drivkrafter och barriärer för vilka lösningar de har, berättar Martina.

Examensarbetet är en del av ett större forskningsprojekt som chalmeristen, doktoranden och 2012 års Ulla-Britt Bergkvist-stipendiat Ida Helgegren (tvåa från höger på bilden ovan) jobbar med. Syftet är att kartlägga hur man kan öka spridningen av hållbara system för dricksvatten och sanitet i låginkomstländer. Ida Helgegrens projekt har pågått i ungefär ett och ett halvt år, och när Martina och Laila kom till Bolivia i våras gjorde de det i ett väldigt tidigt skede av hennes arbete. En del av tiden fanns också Ida med på plats i Cochabamba.
– Det har varit väldigt kul eftersom vi har fått ta del av utformningen av Idas studie. Vi har gemensamt bollat hur vi ska komma fram till våra svar och hur studien ska utföras. Det har varit jättespännande men också väldigt svårt, säger Laila.
När vi träffas i början av september är det bara veckor kvar tills de ska presentera sina slutsatser på Chalmers.
– Vi är inte säkra på att de sanitetslösningar vi sett är särskilt representativa för hur det ser ut i området. Många vi bett om att få intervjua har sagt nej. De som sagt ja har ofta haft nån form av lösning, de flesta har grävt en septiktank, en del har till och med ställt en vattentoa på plats utan att ha indraget vatten. Man får hälla en hink vatten i den när man spolar. Men de andra har kanske bara haft en grop i marken, en del inte ens det, utan gjort det de ska i en slänt. De som tackat nej har kanske inte velat visa, de som sagt ja är de som har nåt att visa upp och är lite stolta över det, berättar Martina.
– Det verkar som om det här är belagt med ganska mycket skam- och skuldkänslor. Vi har sett att folk varit hemma, men när vi ropat har de gömt sig och skickat ut nåt av barnen som sagt att föräldrarna inte är hemma. Det har inte varit helt enkelt att få fram vårt underlag, och vi kan inte dra några som helst generella slutsatser och påstå att det ser ut på ett visst sätt. Vi kan bara tala för just det här området.  Vårt projekt handlar om att beskriva vad vi ser, förklarar Laila.

Fick boliviansk extramamma
”Just det här området” benämns Plan 700. Det är ett illegalt distrikt i utkanten av Cochabamba.
– Vi bodde där några nätter hos en helt underbar kvinna, Doña Agustina . Hon har själv utnämnt sig till vår bolivianska mamma! Hon har sex egna barn – och nu också tre döttrar i Sverige: oss båda och Ida, berättar Laila och Martina.
Nätterna i Plan 700 räknar tjejerna till resans främsta upplevelser.
– Det är oftast det jag tänker tillbaka på som höjdpunkten, säger Martina.
Hur såg er vardag ut under de här två månaderna?
– Man hann inte med lika mycket på en dag som man är van vid att göra i Sverige. Det kom vi på ganska snabbt. När vi till exempel skulle lämna in smutstvätten till tvätteriet tog det en halv dag – man skulle först hitta ett tvätteri, få kläderna räknade, få ett kvitto och sen gå tillbaka hem. Handla mat var också ett helt projekt i sig. Det blev ganska långa dagar med en aktivitet per dag, berättar Martina.
Ida Helgegrens forskningsprojekt, som tjejernas examensarbete är en del av, är ett samarbete mellan avdelningen Vatten Miljö Teknik (WET) på Chalmers, universitetet i Cochabamba – Universidad Mayor de San Simón – och den lokala ideella organisation Procasha Foundation, som arbetar för att förbättra levnadsvillkoren för fattiga människor i Bolivia.
Hur många intervjuer lyckades ni få göra?
– Ungefär 15-20 stycken, av varierande kvalitet. En del blev kortare, en del längre, en del personer kunde vi komma tillbaka till och följa upp senare, en del kunde vi inte göra det med. Det varierar hur uttömmande intervjuerna blev, säger Laila.
Tjejerna berättar att det har varit svårt att genomföra en intervjustudie för första gången. Det fanns många aspekter att ta hänsyn till – men för varje intervju vässades deras förmåga att ställa frågor som inte styrde den intervjuade åt något visst håll.
– Vi behövde också ha en tolk med oss hela tiden. Först formulerade vi frågorna på svenska, och översatte till engelska. Sen översatte tolken frågorna till spanska. Och intervjupersonerna svarade på spanska, som kanske inte var deras huvudspråk, säger Laila.
Hundra procent av de Martina och Laila intervjuade tillhörde ursprungsbefolkningen och talade något av de ursprungsspråk som finns i Bolivia.
– Deras tolkning av frågorna och deras svar kanske inte alls matchar det vi trodde. Sen fick vi tillbaka en ganska kortfattad översättning eftersom tolken inte var simultantolk som kunde snappa upp varje ord. Vi anlitade studenter som var bra på engelska. Utifrån den sammanfattningen kanske vi kunde komma på nån uppföljningsfråga… det finns så många nivåer av information och mycket osäkerhet. Man pratar förbi varann, man förstår inte… Det får vi försöka hantera. Det är väldigt svårt men också väldigt roligt, säger Laila.

Möten med oviss planering
De två månaderna i Bolivia innehöll också en hel del möten med Procasha Foundation, möten som ofta tog lång tid och bestämdes med kort varsel.
– Kan ni vara med i morgon klockan sju? Kan ni följa med på lördag till det här området och vara med på ett möte med de här människorna? Jajamän, sa vi. Det var inte möjligt att göra upp en tydlig plan för veckan, eftersom planerna snabbt kunde ändras. På tisdag morgon kunde det helt plötsligt visa sig att vi samma kväll skulle vara med på ett helt annat möte… Vi försökte ha en övergripande plan över vad vi ville ha gjort innan vi åkte hem, och så fick vi se till att göra det när det fanns möjlighet. Det kunde bli lite när som helst, minns Martina.
Laila fyller i:
– Väldigt mycket handlade om att ta dagen som den kom. Även om vi hade bestämt en tid med nån var det inte säkert att den tiden gällde i slutändan. Om mötet blev av var det ofta minst en timme försenat. Det kanske inte kändes som om det var särskilt effektivt utnyttjad tid, eftersom det fanns så många faktorer som påverkade men som vi inte kunde råda över.

Bussförarna strejkade
Ganska ofta var det blockader i stan då bussförarna strejkade. Alltså gick inga bussar. Hela stan spärrades av med bussar som blockerade varje korsning. Resorna till Plan 700 försvårades betydligt av störningarna i kollektivtrafiken.
– Det gick inte att komma fram om man inte gick till fots, cyklade eller åkte moped. Ibland tvingades vi traska genom hela stan för att komma fram till andra sidan, och där hitta en taxi, berättar Laila.
De näst intill obefintliga gatunamnen var en annan logistisk utmaning. Det kunde resultera i taxiresor till helt oväntade platser och livliga diskussioner med taxiförare. Rörigt, men spännande, är intrycket jag får av att höra Martina och Laila berätta om sina erfarenheter.
– Det var mycket vi inte kunde förutspå som hände. Innan tänkte vi att vi skulle hinna med kanske sex intervjuer på en dag i Plan 700 – tre på förmiddan och tre på eftermiddan… Det blev inte riktigt så. Vi kanske hann med en intervju. Det gick inte att boka tid med nån. Fick dom ett jobb med kort varsel – kanske fick möjlighet att sälja lite frukt på marknaden – var det klart att de valde det. Den mest produktiva av alla våra dagar blev det kanske fyra intervjuer. Mycket tid gick åt till att bara gå runt och se om det var nån hemma, säger Martina.
Ofta blev även inbokade intervjuer aldrig av eftersom personen de bestämt tid med inte var hemma. ”Kom tillbaka efter lunch”, var ett vanligt besked på morgonen.
– Och vad betyder ”efter lunch”? Det finns ingen kulturell konsensus om när det är. För mig betyder det klockan 13 men kanske nåt helt annat för dom, säger Laila.
– Det kunde många gånger vara frustrerande, men vi fick i gengäld möjlighet att uppleva Bolivia på ett helt annat sätt, även om vi aldrig kom till Titicacasjön som vi hade tänkt. Vi fick verkligen dyka så djupt man kan dyka ner i en kultur på nio veckor, säger Martina.
Det faktum att de faktiskt bodde på plats i Cochabamba och i kåkstaden Plan 700 gav fler nyanser och dimensioner än om de bara varit där under dagtid. På morgonen väcktes de av att vattenbilen tutade ute på gatan. Vissa nätter hörde de skallen från hundra lösa hundar utanför fönstret.
– Det gav en väldig närvarokänsla, konstaterar Laila.
Var det långa avstånd mellan platserna?
– Inte distansmässigt, men det tar lång tid att ta sig fram eftersom vägarna inte är i så bra skick och det finns ingen tydlig gatuplanering, säger Martina.
Laila berättar att Plan 700 är beläget i en sluttning. Vissa vägar går till synes lodrätt upp genom landskapet.
– Det var dåliga vägar och svår terräng. Vissa bilar klarade det, andra inte, säger hon.
Förutom nätterna hos extramamman Doña Agustina i Plan 700 bodde Laila och Martina i en second hand-butik i Cochabamba. Där hade de tillgång till tre vardagsrum de kunde välja att bo i på kvällarna när affären stängt. Rummen låg precis bakom själva butiken med bara ett skynke emellan. Standarden på boendet var förhållandevis hög, med toalett, dusch och litet kök.
– Vi fick utnyttja utrymmet fritt även under butikens öppettider. Där kunde vi sitta med våra datorer och en kopp te i en soffa när det kom in kunder. Det var inga konstigheter, säger Martina.
Second hand-butiken drevs av en svenska som flyttade till Bolivia för omkring tio år sen när hon mötte kärleken.
Martina och Laila har fått minnen för livet med sig hem från Bolivia. Människor, miljöer, möten, platser och upplevelser.
– Människorna där är verkligen fantastiska och har tagit sig tid med oss och gett oss så mycket av sig själva. De har lyssnat tålmodigt på vår knackiga spanska och försökt göra sig själva förstådda. De har velat hjälpa oss med allt möjligt. Vår extramamma visade oss otrolig omtänksamhet och lade manken till för att vi skulle ha det så bra som möjligt. Underbara människor! säger Martina.
Det var också en speciell upplevelse att för första gången vistas så länge i ett land där man inte har behärskat språket fullt ut. Varken Laila eller Martina kunde kommunicera obehindrat i Bolivia. Det gick inte att falla tillbaka på engelskan som i andra länder.
– Vi skilde oss också från mängden i Cochabamba. Det är ingen turiststad och vi blev ibland både uttittade och särbehandlade. Människor kunde komma fram till oss av ren nyfikenhet, berättar Martina.

Bespottade och bestulna
Men tiden i Cochabamba innebar även en del mycket obehagliga upplevelser för de båda svenskorna. Det hände att människor spottade på dem.
– Nordamerikaner är inte så populära, och vi kanske såg ut att vara därifrån. Det har med USA:s krig mot knarket att göra. Kokabladsbönder blev beskjutna av amerikanskt flyg inte långt från Cochabamba, och det är en händelse som sitter i, förklarar Martina.
Laila blev också bryskt bestulen på sin handväska redan under en av de första dagarna. En obehaglig upplevelse, dessutom på hennes egen födelsedag den 9 mars.
– Vi skulle äta födelsedagsmiddag. Martina fyller nämligen år dagen innan men då hade vi inte tid att gå ut och äta. Vi hade varit med och grävt diken under en hel dag i stekande sol, berättar Laila.
Samma kväll var de på väg till restaurangen när det hände.
– Vi hade precis passerat en tvärgata när det kom en kille bakifrån och ryckte min väska, och försvann bort på en moped. Men det materiella går ju att återställa, säger Laila.
Dessvärre innehöll väskan även nycklar och en adresslapp till deras boende. Det ledde till en känsla av otrygghet.
– Som tur var bodde vi i ett ganska säkert område med staket runt fastigheten, och grind med hänglås. Entrén intill hade dessutom en portvakt som vi bad hålla ett extra öga på vårt hus under natten innan vi fick låsen utbytta.
Det var också problematiskt att göra polisanmälan i Sverige från Bolivia, men med hjälp av second hand-butikens svenska ägare löste sig allting till sist. Hon följde med till polisstationen och förde Lailas talan på spanska.

Jobbiga insikter
Den obehagliga händelsen har satt sina spår:
– Vi fick en del jobbiga insikter om världen och livet. Vi fick nya intryck och lärde oss nya saker om oss själva och omgivningen. Det har varit väldigt nyttigt, men vi är långt från fullärda. Det är bestående och har präglat mig också på ett existentiellt plan. Hur vill man leva sitt liv? Vad är viktigt i livet? Hur vill jag ha det? säger Laila.
Väskryckningen gick så snabbt att Martina inte hann uppfatta något innan allt redan var över.
– Jag hörde Laila skrika till och jag såg en kille som sprang iväg. Jag trodde bara att det var nån som skrämt Laila genom att dyka upp så snabbt. Det tog några sekunder innan jag förstod att hon blivit av med nåt. För Laila var det nog värre, berättar Martina.
Laila flikar in:
– Det handlar också om att nån kommer så nära en och vill ha ens grejer. Det är ett intrång på ens integritet som är väldigt jobbig. Det blev obehagligt att hela tiden tänka på hur man hade väskan, vilka grejer man hade på sig och med sig. Ofta skulle vi ta oss från A till B med våra datorer till exempel. Jag hade gärna sluppit den här upplevelsen. Den gjorde mig mer vaksam mot omgivningen, säger Laila.
Martina berättar om en obehaglig händelse som hon var med om när det återstod ungefär två veckor av tiden i Bolivia.
– På väg hem från ett gym i närheten av vårt boende blev jag påhoppad av en kille på cykel. Han tog strypgrepp på mig i flera sekunder innan han släppte och gav sig iväg. Innan det hade jag inte känt mig otrygg, men nu blev jag det när jag skulle gå själv. Det tar energi att vara så vaksam hela tiden. Men det är ändå inte det jag kommer ihåg mest från Bolivia, säger hon.
Laila förklarar att insikten att någon av dem hade kunnat ta fysisk skada var tuff:
– Det materiella är en sak. Men det är jobbigt att inse att folk faktiskt kan göra nåt med ens kropp också. Ingen ska ta sig rätten att ta på nån annans kropp utan att fråga om lov. Nu blev konsekvenserna lindriga, men de hade kunnat bli väldigt mycket värre. Det känns som om man kan bli utsatt för vad som helst, bortsläpad, våldtagen och dödad. Det händer med människor. Den typen av otrygghet har jag nog aldrig känt i Sverige även om jag kan tycka det är obehagligt att gå själv i mörkret, säger hon.
– Skillnaden för mig var att jag blev påhoppad mitt på ljusa dagen på en gata med andra människor i närheten. Det var ingen som reagerade och det kändes som att ingen tyckte att det var nåt konstigt med det som hände. Jag var inte uppmärksam på min omgivning eftersom jag inte hade nåt av värde på mig, säger Martina.
Men det är ändå de ljusa minnena som de bevarar närmast sina hjärtan.

Föräldrarna kom på besök
Martina och Laila fick också kärt besök av sina respektive föräldrar som kom och hälsade på. Tillsammans gjorde de en guidad tur rakt upp i bergen med bil. Eftersom Bolivia är så högt beläget kan man med bil färdas till och med ovan molnen och ner igen.
– Då fick vi se lite av omgivningarna runt Cochabamba och uppleva olika klimatzoner. Bilfärden tog ett par timmar. Det finns väldigt många olika klimatzoner i Bolivia och det var intressant att se hur landskapet ändrade karaktär. Vi övernattade också i den gamla kolonialstaden Totora och tittade på inkaruiner, berättar Laila och Martina.
Klimatet i Bolivia varierar kraftigt och skiljer sig åt på bara några mil. Det beror på de korta avstånden och de stora höjdskillnaderna.
– När vi kom till Cochabamba var det som en varm svensk sommar varje dag. Det var i slutet av regnperioden så det kom en skur ganska ofta. Cochabamba kallas för den eviga vårens stad. Klimatet är hyfsat milt och trevligt året runt. Mot slutet av vistelsen blev det lite svalare. Det gick mot höst och de tyckte att det var dags att klä på sig lite extra om kvällarna. Men vi tyckte fortfarande att det var varmt och skönt, säger Laila och Martina.
Efter två timmars bilfärd ner till lägre höjd var klimatet ett annat. Då blev det ett betydligt varmare och fuktigt regnskogsklimat:
– Man var genomsvettig bara efter att ha klivit ur bilen och slängt på sig ryggsäcken. Två timmar med bil åt andra hållet var luften torrare och krispigare och temperaturen lite svalare. Det har varit väldigt roligt att åka genom klimatzonerna.
Är det vacker utsikt?
– När man kommer upp på höjden är utsikten väldigt vacker. Det tänkte jag framför allt på när vi var i La Paz. Flygplatsen där ligger på 4 800 meters höjd och just i det området var vi inte så mycket. Men däremot var vi i stadskärnan på kanske 3 500 meters höjd. En dag skulle vi åka och rida i bergen. När man åkte ut från stan såg man verkligen hur det i själva staden fanns både toppar och dalar. Här och var stack det upp en topp med ett hus på! Det var verkligen fascinerande.
Martina tog med sig sina föräldrar till regnskogsområdet Villa Tunari. En fascinerande upplevelse som hon gärna tänker tillbaka på.
– Först fick vi köra upp ovanför några toppar. Sen var det flera timmar nedför med bil. Jag tror vi åkte från 3 600 meters höjd ner till 200 meters höjd. Att köra ovanför molnen och sen ner igenom dom, och verkligen se hur vegetationen ändrades, toppar som stack upp ovanför molnen, och tänka: där nere nånstans ska vi få sova i natt… det var fascinerande. Jag var helt exalterad och öppnade rutorna för att ta på molnen, säger hon.
Dagen på hästarna i Anderna är ett särskilt minne.
– Utsikten var helt makalös. Jag kom lite efter de andra eftersom jag är en ovan ryttare och lite hästrädd. Framme vid en sluttning såg jag de andra längre ner på sina hästar med en jättestor rovfågel som svävade högt över deras huvuden. Med Anderna i bakgrunden… det var mäktigt. Man såg också sluttningarna där de odlat upp den röda jorden. Den röda jorden på topparna som stack upp, och på dom avgränsade fälten i grönt och gult, det såg ut som ett lapptäcke, berättar Laila.
Hon blev med en gång väldigt fascinerad av Bolivia.
– Jag tyckte att det var det häftigaste man kunde vara med om. Det var det också. Allting var så annorlunda jämfört med allt man varit med om tidigare. Kontrasten var så stor. Det var så mycket färger överallt – allt från arkitekturen till människornas kläder. Många kvinnor hade traditionell klädedräkt. Det var mycket hattar, långa flätor och stora kjolar. Sen hade de stora tygstycken som de bar allting på ryggen med. Det kunde vara sina barn, kastruller med mat eller vad som helst. Det var verkligen färgsprakande, säger hon.

Tyckte om klimatet i landet
Laila tyckte också mycket om klimatet i landet.
– Det enda jag saknade var nånstans där man kunde ta ett svalkande dopp då och då. Bolivia har ingen kust, det fanns inget hav och floden som rinner förbi är så förorenad att man inte vill bada i den.
Musiken fångade den musikintresserade Laila:
– Det var musik överallt, gärna på hög volym. I taxin, i mataffären, på gatorna – överallt var det hög latinamerikansk musik. Det kändes som att man var på klubb hela tiden! Och det var väldigt roligt att ha ett rejält incitament för att försöka lära mig så mycket av språket som möjligt på kort tid. Jag kan inte påstå att jag pratar så väldigt mycket bättre spanska i dag, men jag förstår väldigt mycket mer nu. Vi var tvungna att lära oss, helt enkelt.
Första månaden tog tjejerna språklektioner på plats, men ganska snart räckte tiden inte till. Det var också en ekonomisk fråga.
– Vi hade kunnat läsa spanska mer intensivt i början och rest mer om vi vetat att vi skulle få Ulla-Britts stipendium.

Fick vara med i danstävling
Ett speciellt minne är firandet av årsdagen i Plan 700 den 1 maj. Varje år firar man att människor valt att bosätta sig i kåkstaden.
Här blev Martina, Laila och Ida ofrivilliga deltagare i en festlig danstävling:
– Vi var inbjudna att fira årsdagen. Då hade de byggt upp en provisorisk scen där det var olika upptåg. Några höll låda, spelade musik och ordnade tävlingar, till exempel i vem som snabbast kunde skala potatis. När vi passerar scenen hör vi speakern säga: ”Stanna kvar, allihopa! Snart är det danstävling och då ska svenskorna Martina, Laila och Ida vara med!” Det var bara att bjuda tillbaka, även om det kändes obekvämt att dansa traditionella folkdanser som man aldrig sett förut inför 200 åskådare, berättar Laila och Martina.
Tjejerna blev tilldelade varsin kavaljer, och sen var det bara att hänga på efter bästa förmåga. De skrattar mycket när de berättar om den speciella upplevelsen precis i slutet av sin vistelse.
– Publiken skrattade gott. Det var en härlig avslutning just innan vi åkte hem. Vår sista dag i Plan 700, säger de.

Två sista stipendiaterna
Ulla-Britt Bergkvists stipendium delas ut för sjunde och sista gången i år. Laila och Martina är därmed de två sista stipendiaterna. Totalt har 18 kvinnliga chalmerister belönats med mellan 50 000 och 100 000 kronor sedan 2007 för att kunna genomföra sina exjobb utomlands.
– Det känns naturligtvis jätteroligt, lyxigt och hedrande. Och så klart synd att det inte kommer att finnas fler Ulla-Britt Bergkvist-stipendiater i framtiden, säger Laila och Martina.
De beskriver det som en ära att få stipendiet, och att det öppnat möjligheter som inte fanns där för dem tidigare.
Har ni kunnat identifiera er med Ulla-Britt? Har hon kunnat fungera som en förebild?
– Ja, absolut. Ulla-Britts intresse för människor och för andra kulturer i andra delar av världen känns det verkligen som att vi delar, säger Martina.
– Hon har verkligen varit en fantastisk föregångare i jämställdhetsfrågorna. På det området har det hänt mycket på Chalmers, precis som i samhället i stort. Det finns fortfarande mycket kvar att jobba på, säger Laila.
De båda stipendiaterna har många kloka tankar om hur det är att vara kvinna i en mansdominerad miljö som Chalmers ändå är.
– Det gäller inte alla, men i vissa rum känns det som inmurat i väggarna att det här är en traditionellt manlig miljö. Det kan yttra sig på många olika sätt. Hur många gånger har det inte hänt att nån av tjejerna i gruppen fått vara sekreterare? ”Du som är tjej tar väl anteckningarna?” Jag tänker inte att det är det enda jag kan, men det har på nåt sätt blivit ett vanligt antagande utan att nån menar nåt illa eller menar nåt med det överhuvudtaget, säger Laila.
– Om man ser på våra föreläsare och övningsledare är en klar majoritet män. Men könsfördelningen blir jämnare för varje år på utbildningarna på Chalmers, konstaterar Martina.
Har ni några tankar kring hur man skulle kunna komma tillrätta med problematiken?
– Det är svårt att ändra nåt bara över en natt, men jag tror att det handlar om att skapa medvetenhet i samhället – även hos barn – om hur man bemöter fördomar som gör skillnad på män och kvinnor. Jag tror att jättemånga säger saker utan att ens vara medvetna om det, säger Martina.
Laila håller med:
– När man ser hur de här stereotyperna återskapas och cementeras är det viktigt att vara på sin vakt och säga ifrån. Genom att återskapa stereotyperna återskapar man också de större strukturerna. Att göra skillnad på vad som anses vara traditionellt manligt och kvinnligt ger väldigt stora utslag i samhället. Det verkar vara en tendens att tjejer är de som är toppresterande på gymnasiet och går vidare till utbildningar med höga antagningspoäng. Jag tror att vi behöver problematisera. Det känns som att vad som är tillåtet för tjejer håller på att luckras upp mer och mer, men vi måste också jobba med mansrollen. Olika egenskaper ska inte tillskrivas vad man har för genuppsättning eller kromosomer, säger hon.

Läser juridisk översiktskurs
Framtidsplanerna ser lite olika ut för de båda stipendiaterna. Martina satsar på att söka kommunala jobb, kanske på stadsbyggnadskontoret i Göteborg. Under hösten läser hon också en juridisk översiktskurs, så det är ingen brådska med att komma ut i arbetslivet.
– Jag är inte bara intresserad av hur en stad växer fram, utan också av hur man kan jobba med det som redan finns. Det tycker jag verkar väldigt intressant. Att i ett område se vilka problem som finns där och hur de kan åtgärdas, vad som är bra och hur det kan förstärkas, hur man binder ihop stadsdelar, allt sånt där. Att verkligen få zooma ut och fundera över människorna som bor i staden och hur de kan få det så bra som möjligt i olika områden. Jag vill jobba för och med människor. Exakt var och hur vet jag inte, säger Martina.
Hon kan också tänka sig att arbeta på ett mindre företag. Och att arbeta med utvecklingsprojekt i ett låginkomstland i samarbete med lokala organisationer.
Laila vill jobba med vatten och miljö i någon form. För henne är det viktigt att både de personliga egenskaperna och yrkeskompetensen kommer till användning.
– Jag kan också tänka mig att doktorera på Chalmers. Vi får se var jag hamnar till sist, säger hon med ett leende.

Text och foto: Michael Nystås
Bilder från Cochabamba: Laila Olsson och Martina Nilsson

Läs mer om Cochabamba >>>
sv.wikipedia.org/wiki/Cochabamba

Läs tidigare inlägg om Martina och Laila >>>
chalmeristbloggen.wordpress.com/2013/04/24/laila-olsson-och-martina-nilsson-far-ulla-britt-bergkvists-stipendium

FAKTA
Stipendiet delas ut till minne av chalmeristen och civilingenjören Ulla-Britt Bergkvist (M68), som vid sin bortgång 2004 testamenterade 735 000 kronor till Chalmers Vänner. Hennes önskan var att stärka kvinnliga chalmeristers ställning på arbetsmarknaden genom studier eller examensarbeten vid utländska universitet.

Fakta om Ulla-Britt Bergkvist (1941-2004) >>>
Ulla-Britt Bergkvist föddes i Malmö 1941.
När hon lämnade Chalmers 1968 var hon en av tre kvinnor i en årskull på 90 studenter.
Kvinnors rättigheter var en fråga som betydde mycket för henne under hela livet. Hon stannade kvar i Göteborg efter sin examen och anställdes som konstruktör på Volvo där hon arbetade fram till sin död 2004.
– Natur och friluftsliv låg Ulla-Britt varmt om hjärtat, berättar hennes guddotter Maria Trygg.
Somrarna ägnade hon gärna åt långa cykelsemestrar kors och tvärs genom Europa. Många turer gick också till föräldrarna och sommarstugan i Malmö – även det på cykel från hemmet i Biskopsgården.
Ulla-Britt var också en engagerad föreningsmänniska. Hon trivdes med andra människor, men tyckte lika gärna om att vara lite för sig själv.
– Hon var kanske inte den som tog den första kontakten, men hon uppskattade sällskap. Hon var nyfiken som person och väldigt intresserad av andra människor. Hon tyckte mycket om barn och djur, minns Maria.
Strax före sin bortgång testamenterade Ulla-Britt Bergkvist 735 000 kronor till Chalmers Vänner. Hennes önskan var att stärka kvinnliga chalmeristers ställning på arbetsmarknaden genom studier eller examensarbeten vid utländska universitet. Till minne av Ulla-Britt Bergkvist delas därför ett antal stipendier på mellan 50 000 och 100 000 kronor ut till kvinnliga chalmerister varje år till och med år 2013.

Läs mer om Ulla-Britt Bergkvists stipendium >>>
www.chalmers.se/sv/om-chalmers/chalmers-vanner/stipendier/Sidor/Ulla-Britt-Bergkvists-stipendium.aspx

Tidigare års stipendiater >>>
2007 – Linnéa Saksi, Arkitektur, och Anna Peterson, Teknisk design
2008 – Ida Sellstedt, Arkitektur, Anna Elofsson, Industriell ekonomi, och Anne Elerud-Tryde, Industriell ekonomi
2009 – Pernilla Hagbert, Arkitektur, Linda Noreheim, Teknisk fysik, och Ida Karlsson, Väg- och vattenbyggnad
2010 – Hélène Fourniere, MSc Design for sustainable development, Katarina Bäcklund, Väg- och vattenbyggnad, och Sandra Norén, Industriell ekonomi
2011 – Therese Larsson, MSc Business Design, och Hanna Lindfors, MSc Geo and water engineering
2012 – Erica Henrysson, Arkitektur och teknik, Ida Helgegren, Bioteknik, MSc Industrial Ecology, och Helena Siltberg, Bioteknik, MSC Innovative and Sustainable Chemical Engineering